|
|
 
|
Skälig ersättning?
Staten har besämt att vid trafikolycka skall skälig ersättning utgå?
Är "Skälig ersättning" en klyscha utan innehåll när ersättning efter
en trafikskada skall fastställas av försäkringsindustrins
Trafikskadenämnd eller i domstol?
Vad skadebetingad arbetsoförmåga och skälig ersättning är borde vara
ett samhällsintresse om trygghet och rättvisa skall råda.
Odiagnostiserad skada gör att drabbade förlorar försörjningsförmågan
och ligger då både samhälle, nära och kära till last. Visserligen
finns i varje samhälle individer, vilka inte vill göra rätt för sig
utan försöker lura till sig oberättigade förmåner, samtidigt som
flertalet människor vill kunna stå på egna ben - klara sig själva.
Försäkringsverksamhet var i begynnelsen ett sätt att trygga tillvaron
för ett antal individer med likartade förutsättningar. Man slog sig
samman för att t ex skydda sig om en katastrof, som t ex en brand
skulle inträffa och all ens egendom riskerade att gå upp i rök.
Sannolikheten för att alla i gruppen samtidigt skulle drabbas på samma
sätt var i det närmaste obefintlig.
Ömsesidiga försäkringsbolag uppstod och fungerade genom att om alla
betalade en viss summa till en gemensam kassa och brand uppstod hos
någon i gruppen, fanns chansen att denne via försäkringen kunde få
sitt hus uppbyggt igen. Blev pengar över ett år kunde premien nästa år
få sjunka för alla i gruppen.
Sedemera gjordes Ömsesidiga Försäkringsbolag om till aktiebolag, där
successivt ägandet kopplades ihop med krav på ökande vinster.
Visserligen finns det alltid somliga som vill sko sig på andras
bekostnad men de flesta tar en försäkring som trygghet - utifall något
skulle hända.
Vad är det som säger att det bara finns skojartendenser bland
försäkringstagarna och inte inom försäkringsbranschen själv?
En trafikförsäkring är till för att trygga en individ och dennes
familj - Om något skulle hända. Vid uppkommen skada finns
förhoppningen att tagen försäkringen skall trygga tillvaron. För att
förhindra att skojare skulle tjäna pengar genom bedrägeriförsök
tvingades försäkringsbolagen att förse sig med kontrollanter. När
olyckor orsakar kroppsskador dök behovet upp att läkare knöts till
verksamheten, så att inte utbetalningar gjordes utan skäl - så att
pengar försvann till skojare.
Det behovet medförde att en grupp av läkare med stor specialistkunskap
skulle granska uppgifter om skador verkligen kunde stämma med
verkligheten. Bilden från bibeln om att "det gällde att sortera ut
getterna som fanns i fårskocken" var därefter det som kom att gälla.
Den uppgiften krävde naturligtvis att granskaren också fick lön för sin möda.
Problem uppstår naturligtvis om kontrollanter vill tjäna mer pengar på
sina uppdrag och försäkringsbolagen vill göra större vinster, så att
både aktieägare och bolagens direktörer fick mera i plånboken. Ju
nöjdare aktieägare - desto större belöning till direktörerna.
Skojare finns det naturligtvis inom alla grupper i ett samhälle - även
bland doktorer och försäkringsdirektörer finns personer som gärna vill
berika sig.
När någon skadat sig i trafiken så illa att försörjningsproblem
uppstår väcks krav på att få ut ersättningar så att tillvaron skall
kunna fungera. Bäst sker det genom att en återställd person åter kan
börja fungera igen - helst som före olyckan.
Problem uppstår när sjukvården av skilda skäl inte kan fastställa
faktiska skador. Då riskerar drabbade att bli uppfattade som
bedragare. Då finns behov av att någon med senaste kunskap kan påvisa
de skador som finns. Detta kräver i de flesta fall en personlig
undersökning där den drabbade blir både utfrågad och undersökt.
Då räcker det inte med att en läkare, om än professor eller docent,
utan egen undersökning endast efter genomläsning av journaler och
intyg bestämmer att det inte finns några samband mellan inträffad
olycka och uppkomna besvär.
I dagens läge har detta satts i system av försäkringsindustrin. En
person, som inte fått skadorna fastställda måste enligt dagens
regelverk gå till domstol för att i bästa fall få den i
försäkringsbrevet utlovade hjälpen. Utan fastställd diagnos och
undersökning av en kunnig läkare förlorar den skadedrabbade i domstol
- såsom systemen idag fungerar i Sverige.
Alla inblandade gjorde vad de tyckte var rätt och tillräckligt, men
allt blev ändock fel! Tilltron till sjukvård, domstolar och samhälle
försvann - allt beroende på systemfel som ingen vill eller orkar rätta
till.
Till vilken nytta fanns myndigheter, lagar och regelverk, när den
drabbade i slutändan fick betala räkningen i form av ett förlorat liv
samt dyra räkningar för kostbara juridiska processer - bara för att
skador som fanns inte hade upptäckts?
Är detta en osannolik berättelse om vad som menas med en skälig
ersättning? Eller är det så det ser ut idag i Sverige?
Nackskadeförbundet har ett stort antal medlemmar, som kan berätta helt
likartade historier. De vilka borde kunna ändra systemen tycks varken
ha kunskap nog eller vilja att göra det. Är hindret bristande etik och
moral eller kanske bara en penningfråga?
|
|
|
|
